Mats Näslund en av få som vunnit allt på rinken

Varannan onsdag under säsongen presenterar NHL.com/sv en svensk före detta NHL-spelare, tar rätt på vad han gör idag och ser tillbaka på hans karriär i världens bästa hockeyliga. I det här avsnittet möter vi Mats Näslund, som med smeknamnet Le Petit Viking ledde Montreal Canadiens till Stanley Cup 1986.

Efter åtta år i Montreal Canadiens mellan 1992 och 1990, ett år i Lugano i schweiziska ligan och tre i Malmö i elitserien, rundade Mats Näslund av karriären med 38 matcher i Boston Bruins 1994-95.

Fast i verkligheten hade han lagt av redan tidigare:

– Ja, det kändes klart när vi vann SM-guldet med Malmö 1994. Jag hade ingen motivation längre, så i verkligheten slutade jag då, efter SM, berättar Mats Näslund, nu 64 år gammal, för NHL.com/sv.

Mats Näslund började karriären i Timrå. Bara 16 år gammal gjorde han som den yngste spelaren någonsin debut i elitserien (idag SHL) den 19 februari 1976. 18 år gammal flyttade han till Gävle och Brynäs och 1982 var han redo för NHL. Han fick en smakstart på NHL-karriären redan under träningslägret:

– Vi spelade en träningsmatch mot Philadelphia Flyers. Jag gjorde tre mål, så efter det var jag ganska säker på att få stanna kvar i laget.

Så blev det också. På de 651 matcherna i grundserien med Montreal gjorde Mats Näslund 634 poäng (251+383) plus ytterligare 92 poäng (35+57) på 102 slutspelsmatcher. Stanley Cup-säsongen 1985-86 gjorde Näslund 110 poäng (43+67) på 80 matcher innan han avslutade med 19 poäng (8+11) på 20 matcher i slutspelet. Han var en av de tongivande spelarna när Montreal vann cupen efter fem finalmatcher mot Calgary Flames.

Idag bor Mats Näslund i Höllviken, söder om Malmö. Han arbetar som byggnadssnickare, en kan tyckas ovanlig sysselsättning för en före detta spelare i National Hockey League.

– Jag var utbildad snickare innan jag flyttade från Timrå till Gävle (1978), så det känns som en lämplig sysselsättning för mig. Och så länge kroppen vill jobba, kommer jag att jobba. Ibland blir det åttatimmars-dagar, ibland sex timmar, berättar Näslund som är anställd av en kompis.

– Vi bygger utbyggnader, tillbyggnader, trädäck och sån’t… lite mindre projekt.

Efter fem år som general manager för Tre Kronor 2005-10, har Mats Näslund idag ingen kontakt med den aktiva hockeyn. Utom det brinnande supporterskapet för moderklubben Timrå.

– Jag är tillbaka till att vara det jag var från början, en stor supporter till Timrå. Jag ser deras matcher live varje gång Timrå möter Rögle eller Malmö här i Skåne, och annars ser jag alla matcher på TV. Det ska mycket till att jag missar en match… när det är match på kvällen så kan jag gå och se fram emot den hela dagen.

– Sedan har jag också mitt stora intresse och tidsfördriv, att spela golf, säger Mats Näslund.

En ständig kamp:

– Jag har elva i handicap och vill ju gärna ner på singelhandicap. Det har jag som mål under varje försäsong. Jag har varit nere på mellan fem och sex. Då tyckte jag att det var dåligt, men idag känns det som en omöjlighet att komma tillbaka dit…

Men Mats Näslund har övervunnit värre saker än ett sviktande golfhandicap i sin karriär. 170 centimeter och 73 kilo borde enligt alla dåtidens hockeylagar ha varit både för kort och för lätt för den typen av ishockey som spelades i NHL under 1980-talet: hockeyn i ligan var betydligt råare än idag, och spelare under 1,85 ansågs inte duga till så väldigt mycket mer än att knuffas runt på rinken.

Men Näslund inte bara klarade jobbet i Canadiens. ”Le Petit Viking” (Den lille vikingen) räknas fortfarande som en av de allra största i ligans mest Stanley Cup-vinnande klubb. Och Näslund hade aldrig några problem med varken längden eller vikten:

– Montreal hade helt andra värderingar än många andra klubbar i ligan då, så det var inget snack om storleken när jag kom dit. Canadiens hade haft småväxta spelare förut, både Henri Richard och Yvan Cournoyer var ungefär som jag. Så det var inga problem alls.

Mats Näslund undvek elegant allt knuffande på isen. På 753 matcher i NHL drog han på sig sammanlagt bara 144 utvisningsminuter. 1988 fick han Lady Byng Trophy som ligans gentleman.

Näslund levde högt på sin skridskoåkning och på sin välutvecklade teknik. Och genom att vara så bra som han var, blev han också en idol för andra spelare med samma kroppsliga förutsättningar. En av dem Martin St-Louis som spelade över 1.100 matcher under 16 ligasäsonger. St-Louis valde tröjnummer 26 för att hedra just Mats Näslund, som också bar det numret.

– När jag växte upp var det inte Gretzky eller Lemieux jag såg upp till, utan Mats Näslund i Montreal. Han var smart, han var teknisk och han var lika stor som jag. Han var min första och största idol, berättade Martin St-Louis för denne reporter för några år sedan.

– När jag spelade som grabb drömde jag om att jag var Mats Näslund. Jag insåg att det gick att spela hockey på toppnivå även om man inte är nästan två meter lång. Det handlar inte om hur stor du är, utan om hur stort du spelar. När jag kom till Calgary fick jag se Theo Fleury varje dag, en liten kille (168 cm/82 kilo) men han spelade så stort. Varje dag lärde jag mig något nytt om hur det är att vara liten till växten och ändå kunna spela på den här nivån, sade Martin St-Louis som växte upp i Laval i Quebec, bara tre mil från Montreal.

SM-guldet med Malmö 1994 var den medaljmässiga kulmen på Mats Näslunds långa och mycket framgångsrika karriär. Han tillhör den exklusiva The Triple Gold Club, spelarna som vunnit Stanley Cup, OS-guld och VM-guld, en bedrift Näslund toppat upp med tre SM-guld, med Brynäs 1980 och med Malmö 1992 och 1994. Förutom, alltså, Stanley Cup med Montreal Canadiens 1986, VM-guldet i Åbo 1991 och OS-guldet i Lillehammer 1994.

Och störst av alla triumferna är..?
… – Stanley Cup. Man kämpar tillsammans under en hel säsong, så att vinna Stanley Cup är det största jag varit med om, berättar Mats Näslund. Den titeln betyder mest för mig, och att vinna den i Montreal som är hockeyns huvudstad var ju väldigt speciellt. Vår segerparad samlade en miljon människor.

Tidigare i serien: Chicago Blackhawks Stanley Cup-mästare Johnny Oduya (13 december).