PAKARINEN: Ett möte med Håkan Loob

Den fristående kolumnisten Risto Pakarinen bjuder, exklusivt för NHL.com/sv och NHL.com/fi, på en serie artiklar där han varje månad belyser hur konkurrensen mellan NHL och den europeiska ishockeyn tagit sporten framåt. 

När den 23-årige Håkan Loob flyttade till Calgary 1983, visste han inte vad som väntade honom.

Håkan Loob är en av Sveriges allra största hockeyprofiler genom tiderna. En av de första medlemmarna i trippelguldklubben, dvs. en som har vunnit VM-guld, OS-guld och Stanley Cup. Dessutom har Loob även ett SM-guld som han vann 1981 med sitt Färjestad, där han också varit klubbdirektör. Och nuförtiden är han expert för SVT, senast under JVM i Göteborg. 

Loob har sett allt som har hänt i topphockey sedan slutet av 1970-talet och ser tydligt vad som har förändrats inom sporten.

– Allt. När jag flyttade över så var nog skillnaderna mellan europeisk och kanadensisk ishockey större än nu. Klimatet var hårdare, säger Loob, som påtalar de skärmytslingar som ibland kunde ske mellan hela lag.

Och det var bara början. 

– Sen kom ju den sociala biten och själva professionella aspekten. Jag hade ju spelat mot Kanada i VM, men jag hade inte spelat i Nordamerika. Jag hade knappt sett NHL-matcher på teve. 

– Och där finns en jätteskillnad. Nuförtiden åker de yngsta landslagen till Kanada för att lära sig spelet där, med JVM i sikte. På 1980-talet var vi inte proffs i Sverige, knappt halvproffs. Idag när en 20-åring åker över är han egentligen en professionell spelare.

Utbildningen har utvecklats och hockeykontinenterna har närmat sig varandra. Unga svenska spelare hittar sina idoler i Nordamerika och de vaknar på morgonen och kollar på vad Connor McDavid har gjort natten innan. 

Och inte bara det. Talangfulla lirare har alltid varit Europas signum. 

– Först kom det skickliga europeiska anfallare, sedan det svenska backundret med Lidström, Karlsson, Hedman. På målvaktssidan var det först finska målvakter som tog sig till NHL, sedan svenska, och nu finns det flera duktiga ryska målvakter där.

Tänker man på Håkan Loob i Calgary så är det en mängd snygga mål – han är fortfarande den enda svenska spelare som gjort 50 mål under en säsong – men inte långt därefter kommer nog en bild av svensken i en stor Jofa-hjälm. 

– Ja, på den tiden fanns det fortfarande många spelare som spelade utan hjälm, och i säkerhetstänket har Europa, eller egentligen Sverige med svenska leverantörer, varit i spetsen, säger Loob. 

– Vi har utvecklat hjälmar, visirer och halsskydd. Utvecklingen har inte varit lika snabb där borta.

Medan Europa har exporterat sina skickliga och smarta spelare till NHL, så har lärdomar också rest åt andra hållet, tycker Loob. 

– Det som har hänt de senaste 10–15 åren är att vi har anpassat oss till ett mer intensivt spel. Vi var länge kända för styrspelet, men nu måste det spelas högintensiv hockey där man stressar högt uppe och med högt tempo. 

– Vi förstod att vi var tvungna att vänja oss vid spel med hög fart. Man började spela så i juniorserierna vilket har gjort att SHL nu har ett intensivare spel, särskilt de bästa lagen som till exempel Färjestad. 

En anledning till spelet med högt tempo är ju den mindre rinken i Nordamerika … men det vill Håkan Loob inte se i Sverige.  

– Jag skulle faktiskt gärna se att vi har kvar stora rinkar. Vi utvecklar spelare på ett annat sätt och eftersom det finns 150 svenska spelare i Nordamerika så är det bra att vi har en stor rink där spelarna har lite mer tid. De bästa spelarna kan spela på nästan vilken storlek som helst ändå.

– Sedan är det ju dyrt om man ska göra om alla rinkar i Sverige.

På regelsidan finns det något annat som Håkan Loob inte heller gärna vill importera till SHL. 

– Jag är skeptisk till coach’s challenge. Det tar så lång tid, jag tycker det vore bättre om Stockholms centrala videogranskning skulle göra det och ta snabbare beslut, så att domaren bara kunde åka till sekretariatet och nästan direkt höra hur det var. 

– Eller kanske ta bort granskningarna. Ibland får man acceptera att det är mänskligt att fela. Matcherna får inte vara längre än två timmar och tio minuter.

Ett annat störningsmoment är reklampauserna, tycker Håkan Loob. 

– Jag tycker inte att vi ska ha tre reklamavbrott per period här hemma. Det ska vara högt tempo och bra flyt i matcherna.